Välkomna

Jag hälsar alla nya besökare välkomna och påpekar att alla får lämna meddelande och ni får vara anonyma. Jag tackar för all information som kommer in och håller på en en sammanställning. Jag publicerar den så snart jag fått ihop första delen.

Avvikelser

Jag tror att trots alla avvikelser från de fakta jag skulle skriva i bloggen så kan även det som tidigare skrivits hjälpa andra i samma situation. Jag kan ju inte tänka mig att jag är den enda som råkar ut för anklagelser från olika håll. Hur som helst, från och med idag ska jag försöka sammanställa uppgifterna jag kommit över så långt.

Genomgång av både anteckningar och rykten

Jag har läst igenom alla mina anteckningar från träningar tidigare under Haxzos uppväxt. Det var inte bara ett anteckningsblock kan jag ju säga... Redan under hösten 2006 började hans knepiga beteende under träning, alltså var han bara dryga året. Inte konstigt att man tog för givet att det var hormoner och inte ens misstänkte något annat. Det blev värre under januari-februari 2007 och var riktigt jobbigt under sommaren 2007. I våras, alltså våren 2008 ville han inte alls, antagligen var sammanväxningen i slutskedet under den tiden och gjorde säkert riktigt ont. Det har ju blivit bättre nu så det kan mycket väl vara som de säger att när sammanväxningen är klar så gör det inte lika ont. Frågan är ju bara hur nerverna är påverkade.

Haxzo har väl aldrig passat mig träningsmässigt, eller åtminstone inte när han inte ville jobba. Jag är ju van vid hundar som vill arbeta, inte bara Swift utan även mina tidigare hundar. Jag har svårt för hundar som behöver motiveras för varje steg den ska ta eftersom jag inte är så "aktiv" själv när jag tränar. Haxzo är den perfekta familjehunden, han mår hur bra som helst i soffan och tar inte skada av att se de andra träna fast han själv inte får. Om Swift drabbats av samma sjukdom så hade han varit död för länge sedan, han hade stressat ihjäl sig och det hade varit djurplågeri att ens överväga att ha kvar honom som familjehund. Samtidigt var det någon som sa för en tid sedan att jag ska väl egentligen inte klaga, Haxzo är ju trots allt en elithund även om han aldrig kommer att ta sitt SLCH, det är inte alla som ens kommer till elit.

Under veckan har jag fått höra att jag aldrig tyckt om Haxzo. Det är väl inte riktigt den typ av stöttning man behöver i dagens läge, vissa kanske borde tänka lite på vad de säger. Skitsnack kommer alltid fram förr eller senare och jag har börjat lyssna efter rykten vilket jag aldrig gör i vanliga fall. Det finns rykten som säger en hel massa om Haxzos påbrå också men om jag tar upp det här så blir det smutskastning eftersom jag inte har FAKTA. De enda FAKTA jag har är att både jag och Margareta drabbats av hundar med spondylos, 3 hundar som alla kommer från samma linjer och där två har samma mamma men olika pappor. Sedan om spondylos är ärftligt eller inte får framtid och forskning utvisa.

Ni som snackar skit om oss för att vi gått ut öppet med uppgifterna borde ta er en funderare hur ni vill att rasen ska se ut i framtiden. Vill ni verkligen att världens bästa bruksras ska bli så trasig att den inte längre kan vara världens bästa bruksras utan en ras med fantastisk mentalitet som går sönder om man jobbar med den?

Tack för alla stödjade ord, jag behövde verkligen dem igår. Det kändes verkligen som att världen höll på att rasa ihop över mig. Jag har ofta blivit ifrågasatt och kunnat svara ordentligt men när folk börjar fråga vad jag har gjort eftersom hunden fått spondylos blir jag illamående. Vad ska man svara? Jag har gått igenom alla minnen jag har och kan inte hitta något jag gjort. Det är väl som med HD-fel om hunden har det kan man förvärra felet men har den inte det från början kan man inte skapa ett fel. Om den inte får en uppenbar skada eller genom någon annan yttre påverkan förstås. Jag tror att Margareta har rätt, det är väl brukshundar vi har. Nog ska man väl kunna ge dem aktiva liv utan att vara rädd att de ska gå sönder?

Haxzo är lite grinig på morgonen ännu men när jag tänker tillbaka på hur min mormor hade det med reumatismen så var det samma där. Hon stelnade till under natten och hade lite sjå att komma igång på morgonen. När Haxzo väl fått komma ut och röra sig så blir det bättre men nu när han suttit de långa dagarna i hundgården så är han också lite tjurig. Tur att jag kunnat göra om arbetsschemat de dagar Lasse åker på kurs, hundarna behöver inte vara ute så här länge fler gånger. Om det skulle uppstå problem så ska jag lämna honom inne och monstren ute, fast då blir han väl sur för det. Mina hundar har så kallad fri fostran (nästan) så de har utrymme att visa humör, det utnyttjar de till fullo :-) Nå, det var bara lite smått och gott en onsdagkväll.

Funderingar

Jag har funderat lite på när Haxzos spondylos har kommit och om jag kan ha skapat den på något sätt. Efter en massa tankar fram och tillbaka har jag slutligen insett att jag inte kan ha gjort något för att påverka honom. En frisk hund hade inte blivit dålig av den aktivitet jag gett honom. Han var 11 månader när han tävlade lkl 1 och då var det första gången han hoppade fullhöjd på hindret (60 cm). Under träning har jag bara låtit honom hoppa 40 cm och det var från att han fyllde 10 månader. Första gången han tränade stegen var när jag gick agilitykurs i Boden med Swift då var han ett år och tio månader, det var dessutom lilla stegen. Han gick agilitykurs på hösten samma år, alltså över två år gammal, eller hur Annelie, är inte hundra men det borde ha varit för ett år sedan.

Jag har alltid varit stenhård på att de ska vara över ett år och HD-röntgade innan jag sätter igång med någon typ av hårt arbete. Därför känns det så konstigt att just jag har drabbats av detta. All motion fram till han var över 18 månader har varit skogspromenader och fritt spring, han var över 18 månader när han sprang med skotern första gången. Det blev ju automatiskt så eftersom han är född i slutet av juli.

Problemen misstänker jag har däremot börjat tidigt. När jag funderar över min träning så gick allt bra fram till han var 18 månader men efter det så har det bara gått utför. Han har inte velat träna och började med de där (som jag trodde) dumheterna att springa av plan och krypa iväg från mig. Hujja vilken ångest jag har, jag tvingade honom att fortsätta och han gjorde det. Fan vad han måste ha haft ont. Hur har jag kunnat missa tecknen, om jag hade vetat att det ens fanns en risk att han kunde ha spondylos så hade jag ju aldrig bråkat med honom. Jag trodde det var hormonerna som strulade till det i skallen på honom. Jag har ju alltid sagt att vi tar det lugnt och har inte bråttom, vi har hela livet på oss att få championatet. Det visade sig att vi inte alls hade hela livet på oss... eller jo, hela livet fast betydligt kortare liv än jag trodde.

Jag orkar inte skriva mer det börjar göra ont i magen när jag tänker på det, skriver mer sen.

Försämring?

Jag undrar om Haxzo försämras så snabbt som det verkar eller om jag helt enkelt ser alla tecken som jag missat tidigare. Jag håller ju dessutom ett öga på honom hela tiden för att se hur han mår. Jag vet inte... I förrgår efter promenaden tappade han bakbenen igen, det verkar vara i en viss rörelse. Hittills har jag bara sett det när han ska stanna snabbt eller svänga tvärt.

Glukosaminet ger ingen påtaglig verkan och snart ska jag börja med rimadyl. Jag tänkte röntga om honom om en månad eller nåt sånt bara så jag ser om det kommer att växa ihop i resten av ryggen också. Nå, nu ska jag iväg men det var bara lite funderingar jag hade så här på morgonkvisten.

Smutskastning

Enligt definition i Nordstedts svenska ordbok betyder smutskasta att sprida ut nedsvärtande och lögnaktiga påståenden. Att tala om fakta ingår alltså inte i smutskastning...

Dålig morgon

Senaste tiden har Haxzo varit på riktigt pissigt humör på morgonen, samma idag. Han går omkring och muttrar åt Spot, det är som att han vill busa men ändå måste han tjura lite. Imorgon har han gått en vecka på glukosamin och jag har inte märkt någon skillnad än så länge men jag ska ge det en månad innan jag börjar med rimadylen bara för att se om glukosaminet verkligen ger någon förändring. Jag ska köpa c-vitamin för jag läste att det kunde ge bättre effekt på glukosaminet.

Diagnosen

Den 2/10-2008 var vi till veterinären för att undersöka ryggen. När veterinären gjorde de vanliga testerna visade han påtaglig smärta och när hon lyfte på svansen skrek han rakt ut och borrade in huvudet i mitt bröst. Jag visste redan där, om jag inte visste det tidigare, att han hade någon förändring i ryggen. In i det sista hoppades jag på någon muskelinflammation eller en skada som kunde läka med rätt medicinering och rehabilitering. När jag såg plåtarna insåg jag fakta, han hade spondylos i kotorna L7S1. Just L7S1 är väldigt vanligt bland schäfer och undersökningar om ärftlighet är pågående, mer om det i senare inlägg.

Eftersom han är så ung, bara tre år så tyckte veterinären att jag skulle göra ett försök med glucosamin och rimadyl. Inte för att bota honom, det går inte, men för att låta honom få lite mer tid här på jorden. När jag berättade om symptomen sa hon också att vi endast kan se själva förkalkningen och inte hur nerverna är påverkade. Just att han "tappar" bakbena är ett tydligt tecken på att något är i kläm och frågan är hur mycket smärtlindring kan påverka just den delen. Om han fortsätter tappa bakbenen handlar det inte bara om fysisk smärta utan även hans stolthet som påverkas. I och med att det finns en unghund i huset som är ganska tuff av sig kan det lätt bli så att han hamnar på fel plats i rangstegen och hur kommer han att reagera på det? Han är fortfarande den största hunden i hushållet så han kan lätt skada de andra.

Före Diagnosen

Jag har tyckt att Haxzo betett sig lite konstigt, inte riktigt som den hund jag känt i tre år. Massor med indikationer kan jag se så här i efterhand men det är lätt att vara efterklok. Vid två tillfällen har han "tappat" bakbenen när han lekt ute på gården, han har helt enkelt ramlat omkull med bakdelen. Första gången trodde jag att han halkade men andra gången började jag så smått inse att något var fel. Han nafsade i luften när jag vek upp bakbenet för att klippa klorna och det var droppen som gjorde att jag bokade tid till veterinären för en röntgen. Jag ville helt enkelt veta om det fanns någon fysisk orsak till beteendeförändringarna innan jag vidtog mått och steg för att åtgärda dumheterna. Allt detta har hänt inom en tid av ungefär tre veckor.