Diagnosen

Den 2/10-2008 var vi till veterinären för att undersöka ryggen. När veterinären gjorde de vanliga testerna visade han påtaglig smärta och när hon lyfte på svansen skrek han rakt ut och borrade in huvudet i mitt bröst. Jag visste redan där, om jag inte visste det tidigare, att han hade någon förändring i ryggen. In i det sista hoppades jag på någon muskelinflammation eller en skada som kunde läka med rätt medicinering och rehabilitering. När jag såg plåtarna insåg jag fakta, han hade spondylos i kotorna L7S1. Just L7S1 är väldigt vanligt bland schäfer och undersökningar om ärftlighet är pågående, mer om det i senare inlägg.

Eftersom han är så ung, bara tre år så tyckte veterinären att jag skulle göra ett försök med glucosamin och rimadyl. Inte för att bota honom, det går inte, men för att låta honom få lite mer tid här på jorden. När jag berättade om symptomen sa hon också att vi endast kan se själva förkalkningen och inte hur nerverna är påverkade. Just att han "tappar" bakbena är ett tydligt tecken på att något är i kläm och frågan är hur mycket smärtlindring kan påverka just den delen. Om han fortsätter tappa bakbenen handlar det inte bara om fysisk smärta utan även hans stolthet som påverkas. I och med att det finns en unghund i huset som är ganska tuff av sig kan det lätt bli så att han hamnar på fel plats i rangstegen och hur kommer han att reagera på det? Han är fortfarande den största hunden i hushållet så han kan lätt skada de andra.